Fina skor inför våren

NLY SHOES
 
DIREKTLÄNK
 
*Inlägget innehåller adlinks

Vi med ADHD/ADD är intensiva

”Jag är precis som du men ändå alldeles olik.
Jag känner samma känslor, upplever samma saker. Bara lite mer. När jag är glad är jag överlycklig. När jag är arg är jag förbannad. När jag är ledsen är jag förtvivlad.
När någon sårar mig känns det som om hela världen går under. När jag får en kram blir allt genast bra igen hur illa det än var alldeles nyss.
Ibland tar jag allt personligt. Allting som händer känns riktat mot mig. Och eftersom jag saknar en ventil i min hjärna så måste allting komma ut på annat sätt, oftast genom munnen. Jag kanske låter ilsken. Du kanske tycker att jag överdriver. Men eftersom jag saknar den där ventilen som du har, så blir saker som sker väldigt stora för mig. Jag får ingen chans att sortera upp tankarna och rensa bort det dåliga. Det som inte är realistiskt.
 
Jag är ingen dålig lyssnare men ibland har jag svårt att koncentrera mig. Droppandet från kranen, en bil som kör förbi, ett par på en bänk; allting som du med hjälp av din ventil kan sålla bort stannar kvar i huvudet hos mig. Jag ser dina läppar röra sig men ibland, jag är ledsen, så klarar jag inte av att höra vad du säger trots att jag verkligen försöker. Jag gör det inte för att nonchalera dig utan för att det finns så mycket annat att lyssna på. Och är vi i ett helt tyst rum så lyssnar jag istället på tystnaden som blandas med tankarna i mitt huvud. För där, där är det aldrig tyst.
Ibland blir du trött på mig för att jag har frågat dig om en sak och sedan nästan genast ställer samma fråga igen.
Nej, jag är inte dum i huvudet, trög eller korkad. Det är bara så att svaret du gett mig försvunnit bland alla andra tankar i mitt huvud. Så då behöver jag fråga igen.
Och kanske en gång till för att det ska fastna ordentligt. För att jag ska komma ihåg.
 
Att ligga i soffan en hel kväll och titta på film fungerar sällan för mig. Efter en stund börjar det krypa i kroppen, jag tappar min koncentration och tittar på allt annat förutom det som händer på tvskärmen. Då är det min kropp som talar om att jag behöver lite omväxling. Mitt tålamod har tagit slut hur bra jag än tyckte att filmen var. Ge min övertrötta hjärna en paus tio minuter så kan vi fortsätta sen. Min skalle har inte samma förmåga att bearbeta intryck som din och tröttnar fort.
Blir du tokig på mitt eviga fipplande på telefoner, överkastet, kläder och allt annat som jag får mellan fingrarna? Det är bara mitt sätt att göra av med lite energi för att kunna hålla kvar fokus på dig.
Emellanåt känns det kanske som jag inte förstår dig och dina känslor. Men jag förstår så mycket mer än vad jag kan sätta ord på.
 
För när det är starka känslor i omlopp blir min hjärna styrd av dom och inga ord kan komma över mina läppar. Jag har fullt upp med att hålla ordning på kroppen så att den inte utför oönskade handlingar mot mig själv eller andra.
Slänger jag saker överallt? Kaos är mitt sätt att hålla ordning. Eftersom det är kaos i huvudet på mig jämt så är det då jag känner mig trygg. Det är då jag känner att jag har kontrollen.
Förvånas du över hur jag kan vara förbannad i ena sekunden och i nästa hur glad som helst? Bli inte det. Mitt humör styrs helt av vilken känsla som får övertaget. Och sådant kan ändras fort. I min hjärna är allt i ständig rörelse. Ibland hinner jag inte med.
Hamnar jag ofta i konflikt med andra? Det är bara för att jag hatar orättvisor och vägrar att se på medan andra människor råkar illa ut.
 
Att lägga sig i är min specialitet. Jag gör det inte för att vara jobbig utan för att jag saknar den fega spärren som brukar känneteckna människan. Jag saknar ett konsekvenstänk och sätter mig ofta i farliga situationer för att rädda människor jag tycker om eller känner medlidande för.
Du tycker kanske att jag är expert på att skämma ut mig. Du förstår, jag ser inte att vara högljudd, hoppa i vattenpölar eller skratta högt som pinsamt. Jag gör det som faller mig in. Det jag känner för i stunden. Jag har inte tid att fundera på vad andra människor tänker om mig. Det finns så mycket annat som distraherar.
Jag förstår inte instruktioner lika snabbt som du. Ibland kanske någon har förklarat samma sak för mig tio gånger utan att jag fattat ett smack. Sedan kommer någon annan och jag förstår plötsligt på en gång. För mig handlar det nämligen inte om vad du säger utan hur du säger det.
Trött på att jag tappar bort nycklarna varje gång vi ska någonstans för att sedan alltid finna dem i jackfickan när vi kommer hem?
Det är bara att du vänjer dig. Min hjärna är så upptagen av omgivningen att den inte har tid att komma ihåg vart sakerna hamnar. Jag lägger ifrån mig dem utan att tänka på det.
Vi med ADHD/ADD är intensiva. Vi känner mer. Vi hatar mer. Vi sörjer mer.
Men vi älskar också mer. För när vi älskar någon så gör vi det inte bara med hjärtat utan med hela kroppen.
När du känner att du inte orkar vara förstående längre- gå ut. Ta en paus. Ta en paus från oss, för vi kan vara nog så påfrestande. Det händer alltid något när vi är med. Vi är i ständig rörelse. Men vi är inte bara intensiva och hyperaktiva. Vi är också både intelligenta och kreativa. Vi har bara ett annat sätt att tänka på, eftersom vi saknar den där ventilen. Vi har för att överleva skapat vårt egna lilla sätt att vara och agera. Det måste du låta oss få. Och ger du oss den chansen, chansen att få vara precis den vi är, låter oss få ta tillvara på allt positivt som vårat handikapp medför så kommer du att se hur mycket vi har att ge dig. Du kommer att förstå. Och vara stolt över att just du får följa med på vår resa och upptäcka världen i vårat perspektiv."

 

Jag ville dela med mig av denna text, då jag kännet att i princip allt stämmer in på mig. Jag önskar att alla kunde förstå hur det känns och vad som snurrar i huvudet. 

Mitt 2016 - del 2

Juli: 
Vi var på Frösö Zoo på den regnigaste dagen under hela 2016 och dessutom tillsammans med hela Östersunds befolkning, men roligt hade vi! Jag och farmor krockade med en älg och jag har sedan dess varit lite halvskraj för att sitta i passagerarsätet. Jag började min make-over på sovrummet och jag är helnöjd med resultatet! Sedan var det dags för Storsjöyran och Storsjöstråket. Jag lyckades pricka in några fester under mina barnlediga veckor och det fick mig att inse att jag inte är 17år längre. Jag försökte under denna månad hålla ett alldeles för högt tempo med jobb, aktiviteter, barnen, vänner osv. Det resulterade i kraftig migrän med synbortfall flera gånger i veckan. Kroppen sa ifrån...
 
Augusti:
Jag fyllde hela 25år gammal och jättemånga uppvaktade mig, vilket kändes så himla roligt. Jag är fortfarande så tacksam för att det finns många runt omkring mig, även om jag ibland känner mig ensam ändå. Liam hjälpte mig att måla om i köket. Stolt kille som fick vara med!
Vi hade en inbokad tid med fotograf.Tyvärr lyckades inte fotografen ta så många bilder, då barnen sprang åt olika håll och var helt omöjliga att kommunicera med. MEN, några bilder blev lyckade och de bilderna gav jag senare bort i julklapp till de som står barnen närmast. 
 
En rätt så rolig bild på Liam, även om den inte alls var planerad.
 
September:
Melvin badade på badhuset för första gången i sitt liv. Helt sjukt att vi inte badat med honom tidigare faktiskt... Han trivdes verkligen som fisken i vattnet! Jag var i en fas då jag var ute sprang mer eftersom vädret tillät. Det var varm i flera veckor i september, så jag njöt verkligen. Jag passade dessutom på att unna mig ett frisörbesök, för första gången på 9-10 månader. 
 
Oktober: 
Liam lärde sig att cykla utan stödhjul. Det fick mig att vilja stanna tiden ett tag. Jag har inte längre en liten bebis, utan en stor och mer självständig kille som kan allt han vill! Vi hade även Halloweenkalas här hemma, som vi bestämt oss för att ha även iår. Trollen älskade det!
 
November:
Liam fyllde hela 4år och än en gång fick jag ångest över hur snabbt tiden springer iväg. Vi hade två kalas. Det ena här hemma tillsammans med alla vuxna och sedan ett mini-kalas på Djungelhuset, tillsammans med "gud-syskonen". Jag lyckades skära upp tummen och fick besöka akuten för att limma ihop den, men det gick bra. Under tiden tummen läkte ihop hann vi julpynta, bygga massor med Lego. 
 
December:
Vi drabbades av jättejobbig magsjuka, alla tre. När vi blivit friska hade vi det årliga julpysslet hos mig mamma och barnen blev mer och mer spända över att julafton närmade sig. Jag mådde inte alls bra under denna månad, varken fysiskt eller psykiskt, men med fina människor i min omgivning gick det på något vis att ta sig genom det. Julafton firades här hemma, tillsammans med barnens mormor, morbror, gammelmormor och gammelfarmor. Tyvärr var barnens morfar sjuk på självaste julafton. Nyårsafton firades inte så speciellt mycket, då både barnen och jag låg till sängs långt innan 12-slaget.